Emelie
Känsla finns överallt, t.ex om du är konstnär och ligger i ett rus med en jävla tavla som ingen vet meningen med, men ändå blir kallad konst och kostar mer än 24 negerslavar från Somalia. Känsla är också när du ser Polacker plocka bär, Negrer som gräver efter mat i soptunnor, Invandrare som bränner av social bidraget på billigt hasch helt enkelt, Då får man en känsla inom sig som skriker ut "ÄGDA, ERA FÖRBANNADE MISSFOSTER!".
Idag vill jag berätta om mina känslor för Emelie. Eller Empyyh som hon nu mera är världskänd för över nätet.
Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur jag känner för Emelie, men tänk dig att du sitter ner, utsvulten och trött, inne på Max i Piteå, när du hör den ljuva stämman "Ett Frisco mål med smältost är klart!", då kommer den dära speciella känslan i magen, när du reser dig upp och går sakta för att hämta maten, medans du sakta med en nervärderande blick håntittar på alla som inte fått sin mat än.
Sen när du väl satt dig och ska börja äta, då är det början till en annan känsla, en känsla lik ingen annan, när man drar av pappret och ser den flottiga, dressingdrypande bacon burgaren som man älskar, och är fullt förstående om att jag ska äta den, och det ska bli gott.
Det är en sorts dominerande känsla, som inte har något namn. Men nu har den det. Den här känslan heter Emelie.
JAG REKOMENDERAR STARKT HENNES BLOGG! http://empyyh.blogg.se/
Puss och Taffs!
AAAW!
